I wont try to fight the weekend wars.

har rivit sönder böcker - strösslat sidorna över vardagsrumsgolvet och sparkat i dem som var de lövhögar, ringt hem till mamma panikgråtande, hyperventilerandes - jag kommer hem nu, igen. översvämmat badrummet, lagt ögonmake eftersom det inte finns någon anledning att se ut så som man känner sig, sedan grät jag givetvis ut den till snygga, glansiga pandaringar. hade passat perfekt i en glansig coffeetable bok, den hjärtkrossade skönheten. sedan kräktes jag en gång till.
nu känner jag mig behagligt bedövad, som på piller, likgiltig, nickar och ler, med en dånande huvudvärk precis som det ska vara efter att man skrikit sig själv hes i duschen för att det bara inte går att förstå, hur man än försöker. ska se ett avsnitt av sopranos nu och sedan kanske bergman, scener ur ett äktenskap, för det finns ingenting om jag är så bra på som på galghumor, på att skratta åt misär, åt mig själv, se det absurda i speciellt sådant som sliter mig mitt itu och roas av det. på riktigt. kanske kan man också kalla det för självförlöjligande, jag antar att det är en thin thin line.
kanske somnar jag också, inlindad i min kokong av egenhändigt producerade mood stabilizers.
har bokat biljetten på onsdag och det känns lite som att dra mitt eget hjärta ur bröstkorgen, men det finns inga alternativ längre.
inte om jag vill behålla ett shred av sanity, iallafall.