this place in my mind where I know what's going on, but it grows, shifts over time.

det här är en okristlig tid att skriva på, och en okristlig tid att finnas i.
och jag funderar på om jag borde hålla mitt heartbreak för mig själv.
eller om jag ska sjösätta det, skriva det längre och längre bort från mig, skjuta iväg det med varje liten bokstav.
han försöker så märkligt målmedvetet få mig att hata honom.
som om det berättigar vad han gör, som om det gör det lättare.
och jag tänker sju månader och tretton dagar och jag har varit lyckligare med honom än någonsin tidigare, men det är inte det jag borde tänka på nu.
eller på känslan av honom i mitt huvud, vad jag förknippar honom med, vad han betyder.
på att inte röra honom mer, inte ligga virade runt varandra på kvällen, pratandes, och sedan, sedan!
och att jag aldrig fick möjligheten att ta med honom hem, att han aldrig fick känna mig helt.
och det gör så ont.
det sista jag vill göra är att släppa honom, och att tänka på att det är det jag gör får det att vända på sig inom mig, men jag kan inte få honom att förstå, att se, att älska mig, om han inte vill.
och nu ber jag mig själv om förståelse, om att säga att givetvis har du rätt. om att säga att jag gör rätt. och om försäkring, att allt blir bra.
så jag får sova.