ingrid bergman you're so pretty, you make any mountain quaver.

jag blir rationell ibland.
milimeterprecis, militärisk.
stoppar distraherande känslor i en låda och stänger den.
för att förnuftet ska få plats och logiken och för att ge resonemangen utrymme, luft, för att kunna prata om sådant som gör mig illa utan att gråta.
pekar på de olika fakta jag tror mig veta, drar slutsatser utifrån dem.
gör listor, for real.
punktformslistor över vad jag vet, vad det innebär, vad han sagt vad han inte sagt och tänker över vad det är min intuition säger mig.
jag litar mycket på min intuition.
för när jag inte gör det går det alltid åt helvete.
blir jag jämt tagen på sängen av någonting obeskrivligt och i efterhand kniper jag ihop ögonen i ilska riktad bara mot mig själv för att jag inte ville tro på det jag egentligen visste.
för att jag i missriktad iver vände mig själv ryggen, låtsades att jag ingenting visste om ockhams rakblad och sedan bara oj då.
och så tårar på det. och ilska. och sedan skam. outhärdlig skam, för i slutändan blev det jag som svek mig själv mest.
borde ju veta bättre.
borde ju lärt mig inte blunda för sådant som är obehagligt by now.
och ibland är mina krav, är mina förväntningar omöjliga, oerhörda, oöverstigliga. tornar de upp sig över mig, så mycket som jag tycker mig borde se och borde förstå och borde kunna hantera bättre och hålla mig hårdare och mer disciplin och mindre lekstuga och härda, hårdna varje ömtålighet, varje min mjukhet, foga med cynism och sarkasm och vara ett ointagligt fort.
lägga känslorna på en plats där de inte syns och där de mest av allt inte är i vägen.
och sedan kommer jag ikapp mig själv och så säger jag att men så kan man ju inte leva och det kan man inte.
att det måste finnas en balans.
mellan att våga lita på och dumhet. kanske.
så jag skrev min lista och det stod klart, blått bläck på lätt gulaktigt, kanske krämfärgat, vanilj? papper vad det är jag tror på och vad det är jag inte kan tro på.
och blått på kräm kunde jag tydligt se att det är inte mina känslor jag tvivlar på, eller ens hans, utan premisserna för min resa till sverige. på vad som hände här medan jag var där. på vad han sa till mig då.
det som jag tvingade mig själv att hänga fast vid som det sista halmstrået.
men han vägrar erkänna att jag har rätt.
precis som när han åkte till london.
och kanske i det stora hela är det här en petitess, oviktigt om han undanhåller detaljer som sedan länge blivit betydelselösa, och varför kan jag inte släppa det - jag borde släppa det, men själva vetskapen att han ljuger för mig är en ständig närvaro, en irritation som bara väntar på att göra sig påmind. när jag som minst av allt behöver det, självklart.
så medans jag tagit steg framåt, stora steg för mig men små för mänskligheten, är det också lite som att jag frustar framför samma hinder fortfarande.
fast med distans, jag har inte gråten i halsen längre.
gör all världens skillnad.