making love on the edge of a knife and the world comes tumbeling down.

jag överglänser dagligen mig själv i nya bottennoteringar, igår åt jag halvdyngns gammal quinoa rätt ur kastrullen. ståendes.
disken står i travar, glasen har tagit slut. de mellanstora skedarna också. jag har fortfarande pyjamasbyxor på mig, trots att målarna både kommit och gått. åt godis till frukost. och rostat bröd. och jag bor under min mammas tak.
jag känner mig som femton, hopplös, bortom räddning, omöjlig att nå.
men det är inte så illa, kanske, igår skrev jag en uppsats och tre andra uppgifter, idag har jag redan tagit reda på de femton mest sålda läkemedlen i sverige förra året. har ni det? någon aning? inte mindre än tre astmamediciner finns med på listan, är inte det mind blowing? eh.
och jag skrev, som guidad av ett inre ljus. well.
och jag tror att jag accepterat att det är mitt öde, och andra saker också.
att jag balanserat mig själv. nu känner jag mig jämviktig, ganska lycklig och tydlig. som om jag fyllt i min suddighet, mina lösa konturer.
är mer påtaglig, på riktigt.
såg soprano's avsnittet då carmella åker till paris, längtade.
och jag längtar efter honom och han sa att han trodde på mig när jag berättade om min hunch, att vi går en gemensam, gyllene framtid till mötes. jag undrar om han menar det.
idag regnar det också, det känns bra. jag har hjortronglass i frysen.