I am here, right here.

hur mycket kan det regna?
jag somnar sent och vaknar tidigt varje morgon, det börjar komma ikapp mig, mina rörelser är långsamma och huvudet känns som i en kupa. avskuret. som om det saknas sömn, syre.
badade och somnade, sänkte pulsen, drömde förvirrade drömmar, vaknade abrupt, höjde pulsen, hade sömn i hela kroppen. munnen.
jag vill höra att han älskar mig, att vi ses i augusti, att han väntar.
och njuta av tiden utan honom.
låta den elektrifiera mig, kittla mig.
skärpa mig.
eftersom det kommer någonting efter.
men jag vet inte hur det blir, för trots vad jag tänker, vad jag tror mig se, har ju vi gjort slut.
och trots att det verkar otroligt, obegripligt, att det skulle vara över, när det finns så mycket kvar.
så kanske det är det ändå.
hur vet man, när jag inte ens vet vart gränsen mellan optimism, mellan att lita på någonting som känns men inte går att ta på och självbedrägeri går.
kanske är det inte viktigt än. måste man kasta sig vidare? eller går det bra att vänta ett tag, ett litet.
jag har lyssnat på will oldham hela dagen, jag är inte säker på att det är det bästa sättet, men åandra sidan har jag inte ens funderat på att gråta sedan jag vet inte, fredag?
så jag måste ju vara i ganska bra skick ändå, menar jag.