retreat retreat, meet me at the quayside.

ibland, hans obliviousness.
får mig att gå jeez, som att.
jag inte kan lukta mig till allt vad du försöker dölja.
och jag har en plexiglasvägg inombords, bulletproof, som att sitta i ett högt träd och inte bli nådd av någon, allra minst mig själv.
så jag bara skrattar, åt mig och åt honom och han tittar på mig som om galenskapen tillsist trätt in, tagit det sista steget över tröskeln och nu är det raka vägen utför.
ça va petite mysterieuse?
bara för att dracula's wedding igen får mig att vilja massakrera vad än jag sluter min hand runt, vad som helst som finns närmst.
ibland glömmer han också lägligt att jag läst, bokstav för bokstav, deras sms utbyten.
ett stort frågetecken när jag kommer dragandes med en kappsäck full av frågor.
jag har så lätt för att falla från humor till hånfullhet, ironi.
att skratta föraktfullt som om det egentligen inte spelar någon roll, du ska inte tro att du gjort mig illa eller så. att du har den möjligheten.
och det är en kvalitet jag avskyr, som depersonifierar mig, som åldrar mig, som gör mig fulare, bittrare, håller mig på avstånd, skapar avstånd.
gräver en grop inom mig. gör mig tommare, ihålig, gör ont, smakar illa, luktar illa, är motbjudande.
men, och det är poängen, jag är på rätt sida nu.
jag skrattar full av kärlek åt honom och hans benhårda oförståelse.
väntar på ett tillfälle att ta upp det igen.
bidar min tid.