there may be mermaids under the water, there may even be a man on the moon.

han kom hem tillsist.
och jag vet inte, jag blir enstörig ganska snabbt, vänjer mig av vid närhet, säger hej tystnad istället och skapar nya rutiner, mutar in nya revir nästan obegripligt fort.
blir awkward, hälsade inte ens med en kyss utan stod i hallen och höll upp dörren för honom med ett opersonligt halvgrin, välkomnade honom in i sin egen hall, som en annan hotellreceptionist.
sedan trevande frågor och ett kroppsspråk som skrek, vem är du? vad gör du här? reserverat offensiv.
jag tror att det inom mig bor en människa som egentligen helst av allt vill vara ensam, but I'm fighting her, för det skulle sluta med den totala galenskapen. jag skjutandes ut genom brevlådan, på allt eller ingenting. tuggandes på mitt eget hår - nämen, vad har vi här då? rullande tefatsögon och ett highly disturbing skrattande.
iallafall, han undid dragkedjan.
och sedan var väl allt mer eller mindre som vanligt igen.
postsex tittade jag på stormmolnen, gråa med en hint av beige, på rygg har jag panoramautsikt över himlen, den är allt som syns.
och så några förvirrade svalor.
lyssnade på åskan och på hans andetag och åska, vilket ljud! och hans andetag!
och sedan kom regnet, och molnen blev mörkare och jag såg inget i dem längre, så jag somnade jag med.
det här är en historia som slutar - slutet gott, allting gott.