hon, som i hon har smugit runt i bloggen, första gången jag såg det kröp en ilning längs ryggen, vad vill hon? och jag läste genom alla inlägg på den aktuella sidan för att se om det var någonting hon kunde tänkas listat ut, om det fanns någonting jag inte ville att hon skulle se.
och sedan hände det igen, och efter det en gång till och jag fick ont i magen, och nervöshänder som inte satt still och ett konstigt, ansträngt ansiktsuttryck, vad vill hon? är det inte över? är hon ledsen?
och då fick jag dåligt samvete.
så jag skickade ett till mail, frågade om det fanns någonting jag kunde göra, säga, berätta, för egentligen är vi samma person, bara på var sin sida om honom. och jag känner för henne.
och jag tycker om henne.
och jag ville hjälpa till.
men hon behövde tydligen inte det, och det är ju bra.
allt det här slår mig nu som helt vansinnigt, varför vill jag hjälpa, försöka make friends with, hon som min pojkvän för a split second tänkte lämna mig för?
det finns inget riktigt svar på det, utom att jag tror att jag har ett problem med ansvar, med guilt.
att jag tar allting på mina egna axlar.
speciellt nu, speciellt här.
men jag är inte riktigt säker på varför, om det är i försök att vara vuxen, resonlig, eller för att skjuta allting jag själv känner åt sidan.
och det är ett sådant himla idiotdrag, och vanligast bland kvinnor?
att sätta andra i första rummet. ursäkta undan sig själv.
för det måste väl finnas en gräns även för empati?
för vad som är friskt beteende och någonting med en psykologisk term?
jag blir lite trött på mig själv iallafall, fast jag antar att det här ändå är ett slags slut.
hon har gått vidare, så då kan jag också göra det?