we were only having fun but it seems such a crime now.

att jag inte lär mig, att det är när jag tror att det just börjar bli lättare som allting vänder på sig, som utvecklingen går baklänges.
slutet var inte alls allting gott.
utan en tystnad som lade sig tung över oss.
eftersom jag sa att det kändes märkligt att han var hemma igen.
kanske är det inte alls därför.
jag har svårt att hålla ordning på vem som känner vad.
jag tänker att kanske är han inte redo än, för det här, men det kan lika gärna vara jag som inte är det.
som vill flirta och ligga och jag vet inte, ha roligt?
är det det som är att ha roligt?
det finns så många känslor, och de går alla i olika riktningar - jag orkar inte oroa mig för flickorna i hans telefonbok, fuck it all, hålla hårt hårdare och ta promenerar längs memory lane och dränka mig själv i nostalgi och sentimentalitet - jag har ju aldrig känt såhär! ska det redan vara slut! och vad händer sedan? kommer det kunna vara såhär igen, med någon? någonsin?
och kärlek är bara en kemisk reaktion men jag älskar honom ju.
eller?
och ska det vara såhär svårt, verkligen?
hur vet man? kan man? eller är kärlek bara ändlösa gissningar och att hoppas på det bästa och hålla tummarna för att det räcker, för att det blir bra.
jag ger mig själv huvudvärk, och jag antar att jag bara vägrar se klart, att jag inte kan, att det finns för mycket annat i vägen, att jag måste veta vad han vill för att kunna se vad jag vill, att jag måste känna mig trygg för att våga.
för när det är bra är det ju bra.
låter jag honom hur nära som helst, närmre än vad någon varit, ser jag på honom och känner hur magen värker av längtan, av lycka, av kärlek.
skrattar jag inombords när jag drar fingrarna genom hans hår.
men det finns så mycket annat, så många andra.