encore une heure a peine.

jag laddade ner soundtracket till les chansons d'amour.
himlen genom mitt vardagsrumsfönster är den vackraste färgen, färgerna.
jag förstår inte varför jag var tvungen att gå ner längs den här, franska vägen, nu slår mitt hjärta oroväckande, en känsla i magtrakten jag hunnit glömma och jag måste påminna mig själv om att jag trivs, att jag är lycklig, att jag har andra saker.
och så minns jag den gången jag såg louis garrel vid odeon, hur jag tappade hakan lite, hur killen jag vet inte, noterade, blev sur.
vi drack varm choklad.