I didn't know that you were saying good bye for good.

ja alltså, yogan.
sweet jesus, det var det märkligaste jag varit med om.
jag saknar ord, hur ska jag kunna beskriva hur mycket jag svettades?
(och borde jag?)
det räckte med att jag legat på mattan och andats i en minut innan de första svettdropparna bröt fram, började rinna längs insidan av låren och sedan fanns det inget stopp.
händerna slant över huden när det var meningen att jag skulle hålla i vaden, eller hälen, eller vart som helst. som om vi tränade i duschen, så var det.
vansinnigt.
jag fick russinfingertoppar. av svett.
fascinerande.
och givetvis hatade jag det, jag hatar ju, när det kommer kring, allting. imorgon ska jag dit igen.
efter två veckor kan jag inte riktigt se hans ansikte framför mig längre.
jag vet vad det består av - en antydan till monobrow, shifty hasselnötsfärgade ögon, långsmala, opålitliga, fyllig överläpp, stor, långsmal mun, opålitlig. diffus haka. rökskadade tänder. men jag ser det inte. och jag vet att huden på hans armar är silkeslen, men jag känner det inte. och jag smakar honom inte. och jag hör honom inte.
stundtals är den insikten klaustrofobisk, snör den till bröstkorgen.
för det finns ingenstans att ta vägen, när jag börjar sakna.
griper efter någonting som inte går att ta på.
ingen tillflyktsort, ingen räddning.
ingen lätt väg ut, eller genom.
precis som med yogan. bara uthållighet och svett och illamående. en eller annan tår.
och jag hatar att leva på den här platsen, mitt i ett konstant hjärtkross.
men jag gör ingenting åt det, för det skulle vara ännu värre att inte göra det.