my sweetest downfall, I loved you first.

jag trivs med mitt återfunna intresse för lyrik.
ligger sent och läser högt för ingen annan än mig själv.
som en annan spinster och jag tänker att jag trivs lite för bra i ensamheten.
att jag sover gott för mig själv, att att jag äter gott för mig själv, att jag tänker och finns och gör gott för mig själv.
men det är bara halva sanningen, den andra är att han tränger sig längst in med sina senfärdiga mailsvar, att jag räknar ord och mäter längd och tänker att nu älskar han mig åtta, hundra, tusen ord mindre än igår.
sådan futtighet, sådan, i jämförelse, liten liten smärta och ändå slår den ut allt.
och så rasar jag inombords, mot mig, mot honom, mot världen, knyter nävarna åt ingen och det är så oändligt ensamt att vara utlämnad till sin egna olyckliga förälskelse, lämnad kvar i att vara lämnad.
vilken komplett värdelös plats att befinna sig på.