under paper lies my truth.

jag utnyttjar fantasins äldsta rättighet
och frammanar för första gången de döda,
spanar efter ansikten, lyssnar efter steg,
fast jag vet att den som dött är död.

och jag önskar att det var jag som skrivit det, precis som jag önskar att jag skrivit;

de dödas evighet varar så länge
som den kan betalas med minnet.
vacklande valuta. och varenda dag
går det eviga någon ur sinnet.

men det gjorde wislawa szymborska.
jag är lycklig och sedan är jag inte lycklig mer.
dricker kaffe som om det inte fanns något alternativ och efter det dricker jag te. och vaknar varje morgon tröttare än förgående morgon.
efter att ha skickat mitt hjärta i ett mail en två tre tusen för många gånger, för jag tror på att våga är att vinna och kastar oupphörligen mig själv från den högsta topp jag hittar eftersom det är det jag tror är att leva.
istället för att som honom sätta mig säkert bakom min dörr och vänta på att allting oklart ska bli begripligt, på saker att nysta upp sig själv.
men, men! det farliga med mitt sätt är att plötsligt har man gett allt och fått ingenting. klassiskt sålt smöret, tappat pengarna scenario.
så står man trött och bitter och undrar varför det bara är jag som inte förstått det där om att skydda hjärtat, om försiktighet. om säkerhet. måttlighet.
förbannar våghalsigheten i det som jag inbillat mig är mod.