I forgive you everything.

ska titta på lägenheter idag, tillfälliga, över sommaren bostäder.
kanske kommer jag få det tvivelaktiga nöjet att bo i kollektiv.
fast egentligen spelar det ingen större roll, tvärtom, bring on the misery, jag är finkänslig som en bulldozer, det är omöjligt att sänka mig. tror jag.
mitt nytvättade hår känns märkligt, det är möjligt att jag råkade shamponera det med flytande tvål.
ett ganska deprimerande misstag, den dagen jag tvättar håret med tvål känns det som om allt det som är jag obönhörligen har tagit slut.
eller så är det bara ett nytt steg, all förändring är av godo etc.
det är så varmt!
och jag undrar om jag borde ta mig ner till havet, doppa fötterna men sanningen är att jag inte har tid.
så länge jag håller mig i närheten av datorn kan jag alltid intala mig själv att jag arbetar, eller att jag kunde arbeta, såvida jag just för tillfället inte pausade.
för att uppdatera inboxen, begrunda saker, stirra på mina fötter, tänka gud vad varmt det är, undra över varför det alltid är fint tills mitten av juni och sedan regnar det en månad i sträck. för att bläddra lite i min dåliga deckare, bara för att jag inte orkar med varats olidliga lätthet, kärleksbekymren, franskan.
eller ens den olidliga lättheten i mitt eget varande, alltings nästan vanlighet, sättet allting bara fortsätter på, trots att det är ett hål inombords, som äter mig dessutom. eller om det är jag som frivilligt matar det. hur vet man?
eller nej, inte hur vet man. det gör man. eller?
oh.
gud, jag ska gå ner till stranden. ingenting som att omslutas av ett kallt hav.