there's a muscle that relaxes when you cry.

såhär är livet, mitt liv, såhär är mitt liv att leva, för mig-
vara ganska snygg men känna sig rätt ful, stå och läsa en tidning och skratta högt, själv, när vänner och bekanta - mer socialt normala människor pratar med varandra, skicka typ styltiga högtravande bootysms som förblir obesvarade och sedan fundera över om jag då bör känna mig spetälsk, eller om det är ok och kanske att föredra att det sopats under mattan. men inte komma fram till något svar. vara easy going fast samtidigt ändå så akward att jag vänder in och ut på mig själv i krumbukter för att förstå och interagera med det märkliga släktet människa.
jag vet inte?
ibland ser jag på döden som belöningen efter ett långt liv fullt av hopbitningar och stå ut-ande.
och jag förstår att alla känner såhär, så varför inte sluta en deal där vi kommer överens om att göra livet så enkelt som möjligt, för oss själva, för andra, raka rör och inget utrymme för missförstånd, undran, inga invecklade turer rörande sådant som är enkelt, inga sårade känslor över, när allting kommer kring, oviktiga saker. osv.
jag står halvt inte ut längre, jag blir så trött.
inte bara på françois, på varannat trevligt, varannat mm, yeah... mail, men på alla.
typ som om - meh, kom igen people, why so serious?
för jokern har verkligen en poäng där, det skulle vara oh så mycket trevligare, lättare, om vi kanske kunde sluta tro att vi faktiskt gör skillnad, att vi har betydelse, mening, att det vi gör inte är förgängligt och som att det inte finns någon som skulle göra det minst lika bra. jag tror att det finns oändlig lycka och och good times att hämta där, i accepterandet av vår egen futtighet.
efteråt, frihetskänslan! let's party like it's ninety ninety nine!