a strange form of life.

oh vad jag vill säga någonting.
någonting annat än vad jag känner.
jag är glad att jag inte träffade Salvadas förälskade par. jag tror det är därför jag börjat promenera likt den kutryggiga tanten som patrullerar området mellan södervärn ner till sankt knut, hektiskt, stirrandes i marken, stissig och ryckig. jag är så rädd att stöta på någonting som rubbar min bräckliga balans. att se någon annans kärlek i dagsljus.
och jag är så trött på att gråta. jag är så trött av havet av papperstussar på mitt sovrumsgolv. på mascara tårspår över kinderna. så evinnerligt trött på att gå sönder och sedan godtyckligt sätta ihop mig själv igen. försöka hitta rätt bitar till rätt plats, och för varje gång finna att de blir mer och mer kantstötta.
att det blir bättre någon gång vet jag förstås, men det gör ju ingen skillnad nu, jag vill andas obehindrat inte bara ibland, jag vill vara hans slags vän, jag vill träffas med någon annan.