you won't find a girl in this damn world that will compare with me.

förra veckan gick jag upp tidigt med m till kaffebaren och så drack vi varsin americano och tittade på möllan och morgonen.
stressade människor, människor med all värdens tid.
sedan köpte vi äpplen i solen och satte oss på statytrappan och hon berättade om någon som bett att få bli hennes pojkvän.
hur den frågan hade trängt henne i ett hörn, hur hon inte hade vetat vart hon skulle ta vägen.
och hon sa att det där är ingenting för mig. att hon inte ville ha någon kärlek.
att det är för mycket besvär.
och nu smyger hon iväg på midnattsdejter iklädd kroppsstrumpa och spiller kaffe över hela golvet och glömmer sätta på spisplattorna och kan inte sluta titta.
jag vet inte vart jag vill komma, om det är en försäkran att vad som helst kan hända at any time. men det vet ju jag redan. och jag tror inte att jag söker någon sådan tröst.
snarare tror jag att det är en insikt som gör mig ensammare, ensligare. tröttare.
bara genom att gå utanför dörren låter man saker hända en. när man har telefonen på.
jag känner mig för bräcklig för händelser.
tills den dagen någon kommer som ger energi istället för att ta. eller någonting. man ska inte glömma någonting.