I never said I'd stay til the end.

jag sa visst för inte så länge sedan att jag hyste en viss glädje, nyfikenhet och tillförsikt.
att livet intresserade mig. och mer ändå, roade.
och allt är alltid sant när jag säger det.
men jag är ombytligare än en vindflöjel och nu , nu känner jag mig lika blek som vädret.
väntandes på besked. på ett startskott, på att packa och bryta upp. och inte ihop, igen.
och allting känns omöjligt att stå ut med, att bo i ett hushåll där det bara äts färdigpizza. där ingenting är mitt. mörkret och regnet och människor. alla är alltid fel människor.
men mest med mig själv.
när blev jag såhär hopplös? tröstlös?