this was before we ruined our lungs.

bon iver gör mig vansinnig.
jag vill att klockan alltid ska vara två på natten och att jag ska sitta skräddare på min säng med flickering lights och ritblock, anteckningsböcker, böcker, pennor, dator, små stenar och sådant jag hittat bortglömt i lådor. och bon iver på en sådan volym att det känns i hjärtat. så att man kan göra. så att man kan leva. och ibland biter man sig i underläppen och kniper så hårt med ögonen att det svarta flimmrar bra för att det är så mycket i en så liten kropp. för att det finns så mycket att göra. så många ljud att fånga, så många ord att hitta. tellement des choses.
ibland är det som att man glömmer det. att man grottar ner sig i sina rutiner och i sin vardag och i det vardagliga och vana och så kommer man på sig själv med att man inte tittat upp ur de fotspåren sedan man kommer inte ens ihåg sist.
jag gör så, åtminstone.
men nu känner jag en sorts glädje, och en sak leder till en annan.
inatt tänker jag spela in min sömn.
kanske händer det någonting roligt.