oh how I've realized, I wanted time.

jag älskar, oh, jag älskar älskar.
men det gör det inte lättare.
och varför skulle det. ens hur skulle det. göra det lättare.
när smetiga kärlekskänslor grummlar huvudet, förståndet, när allt är hjärta inget huvud och oförmåga att ta steg tillbaks, se det större, andra vinklar nya perspektiv.
slappna av.
rycka på axlarna.
när allt blir ja men, vad menar du med det och varför skrattar du nu då.
och fingrar kliandes av att peta där de inte hör hemma och efter att sniffa sig fram efter det jag egentligen, om jag var förmögen till språk, bara kunde fråga om.
men nej, oj, inte allt, herregud. långt ifrån.
det är ju långa blickar när jag tror han inte ser, fast han gör det jämt ändå, och trycka kroppen hårdare närmre och sakta men säkert och stadigt berätta en sak i taget, en tanke här ett minne där, låta honom flytta in i mig genom att flytta in mig själv i honom. det är fint.
det är bara det att det är smolket som gör sig mest påmint, iallafall framför tangentbordet, i anteckningsboken, som knackar på och vill göra sig hört och jag har en slags trötthet som inte ger med sig, som sveper in och över mig så det blir låt gå och vi tittar väl på vad det är du vill ha sagt fast att vi redan gått igenom och förkastat det tidigare.
smolket är london och det är namnlösa fasor i mörkret och grundlösa rädslor och det där han inte sa vad det nu var och det jag inte gjorde fast att jag borde och smolket bygger idéer och lägger klumpar i halsen och bröstet och gör ibland så att andas blir svårt och gråter helt ljudlöst.
som att vara liten och rädd för sådant som inte finns och jag kastar mjuka saker i väggen och skriker att jag är för gammal för sådant, för monster under sängen och spöken i garderoben fixidéer och lämna mig ifred nu och kom inte tillbaks förrens du har någonting på riktigt, något verkligt att visa mig.
smolket bara säger gåtfullt, men vad vet du om det. retfullt. spefullt.
och där är det ju, det där jag är mest rädd för (det enda jag är rädd för?) av alla saker i världen, att man inte vet.
att man kan lova, eller någon, alla, vemsomhelst, lova, säga, men hur vet man.
hur får man reda på det som man bara själv vet när man inte får lov att leta på de platser där de sakerna finns?
hemligheterna.
det privata.
det känns som vertigo, den tanken, insikten. gör mig kräkfärdig.
går visst i cirklar, runt runt.