we'll give you everything and more.

så nu är det regn och joy division för hela slanten, innan såg det ut som om molnen brann men nu är det jämnmörkt, jämnvått.
det är något som är fel och så känner jag jämt.
så då är det väl jag då.
andra människor, platser, saker, omständigheter byts, ändras, men jag, jag är stuck med mig, cause I am made out of glue.
ibland ser han så bekymrat på mig, och jag vill så gärna ge honom det där han vill ha, som han försöker leta fram, locka ur mig.
så jag söker djupt i alla vrår och berättar alla små och stora saker jag hittar där.
vad jag sa när jag var fem, mitt bästa minne från när jag var tolv, alla besvikelser, sorger, glädjeämnen och det är ett ändlöst berättande och försäkrande.
och det är bra för mig.
att dela.
portionera ut mig.
lossa.
knyta upp.
och jag hatar det. såklart. känner mig som en djur, trängd i ett hörn, mina instinkter vill hugga hans bildligt talat utsträckta hand.
så gråtgrötiga redogörelser, det aldrig tar slut, jämt väntar mer, nya nätter fler frågor.
och jag hatar att jag aldrig sagt det förut, att det blir så svårt att hitta orden för allt är för första gången och absolute beginners, ärligt talat hittar jag inte ens fram till det jag känner längre. inte de känslorna, inte orden att formulera de tankarna.
så ohyggligt mycket mödosam tid jag måste lagt på att försiktigt stoppa undan det någonstans dit jag aldrig skulle behöva gå igen (men jag minns det inte ens) och nu blir jag bedd att plocka fram det och jag är framför honom både en öppen bok och oändligt otillgänglig.
ibland gör jag halvhjärtade försök att röra vid honom istället för att prata och känner mig efteråt som en otrogen äkta man, att jag döljer något. låter händerna säga oroa dig inte när rösten inte bär.
så då frågar han varför det är så svårt för mig, hur prata kan vara så...dur, och det finns inget svar.
bara ansträngning.
försöka.
förändra.
och det är dags, nu.
helst genast. det säger ju sig självt.