this will never ever happen baby.

ibland undrar jag om vi verkligen är meant.
och det är roten till allt ont.
men jag kan inte låta bli.
de där tankarna jag inte vill tänka, vill ha, kännas vid och som därför bara därför kommer och kommer igen.
och jag kan inte värja mig.
för ju mer jag försöker desto mer övertygad blir jag om att det man inte vill tänka är verkligheten och att verkligheten är önskedrömmar, målad i rosa.
jag älskar inte dig och du älskar inte mig och det är en tidsfråga innan det vi bygger rasar runt oss och i mitten kommer vi stå och inte komma ihåg varför vi ville bygga från början.
conviniently glömmer jag allt som säger motsatsen, vänder ryggen åt kärleksförklaringar för att helhjärtat ägna mig åt kompulsiva stresstankar och åt att hålla kroppen på plats inuti.
och fine, låt mig gå upp i alla sömmar och sedan sätta ihop mig själv igen då, men hur kommer det sig att det blev såhär, det är det jag vill veta.
hur han fått mig att ända ut i hårtopparna stå på tå medans golvet är i taket.
och, och, tycker jag egentligen om det?