and even when you touch my face you know your place.

hemma hemma hemma.
borta borta.
hemma.
mina känslor är så blandade att jag inte vet på vilket ben jag ska stå.
jag såg honom först igår, på långt avstånd och en i nanosekund tänkte jag, jag går åt andra hållet.
mot biljettluckan. mot sverige.
eller vartsomhelst som är bort och inte garches, nu nu nu innan han ser mig.
sedan började jag gå och fötterna kändes tunga på väg mot honom och han hade mina jeans och min t-shirt på sig och ingenting var självklart eller lätt och jag hade gråt på tungan och händerna fulla av ängslan. och någonting som viskade ta på mig.
och på le peripherique la han sin hand på mitt ben och tittade på mig från sidan och jag såg ut genom mitt fönster och det var så många saker, så många olika saker.
sårad stolthet. trötthet. längtan. avstånd.
och handen låg där och jag klämde den tvångsmässigt, som med ett stresshjärta, drog och knep i fingrarna, smekte dem. slutade. började om.
je suis très contant de te revoir, tu sais.
och hemma blommade grannens äppelträd och allt är grönt och jag pressade mitt ansikte mot honom i brist på någonting annat och hud mot hud är hud mot hud och det var ett enda våldsamt darrande andetag och knän som gav vika och förvånansvärt mycket smärta.
förvånansvärt?
och sedan grät jag mer och efter det en gång till och jag tänker att det får lov att gå långsamt.
att det är min tur nu att tveka.
inte på nu, men på framtiden. när nu den kommer.