och jag såg en fullvuxen man, trettiofem, gråta på metron, linje ett (parantes - gud, jag älskar ettan. luftkonditioneringen).
jag tror han bråkade med sin flickvän, det hypnotiserade mig fullständigt, han såg så ledsen ut, beyond, så fullkomligt förstörd, hela hans ansikte utstrålade heartbrokenness - skrynkligt liksom, på väg att gå sönder, falla ihop. mungiporna var på väg ut ur käkbenet.
och han grät.
utan ansats att försöka dölja det.
smärta skrivet i varje anletsdrag.
och det är kanske fint, känslor måste väl vara fint, men jag vill aldrig behöva se så ledsen ut.
9.5.08
funny how everything makes you feel low when you're already low.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar