it must feel great to be so sure.

första saken på min lista över vad jag absolut måste sluta göra är att bikta mig för monsieur i tid och otid.
det är ovärdigt att tala med sitt ex om hur man är rädd att ingen någonsin kommer älska en igen, och framförallt om hur man är rädd att aldrig älska någon annan mer.
speciellt som kärlek inte ens bekymrar mig så, jag är helt på linje med den franska psykoanalyst som sade att "kärleken är en illusion, den som älskar saknar något, men han vet inte vad det är; den älskade vet inte mer, han besitter någon som gör honom attraktiv men han vet inte vad".
tills den gången förstås när det är inte alls är en pusselbit man träffar, utan saltet, någon som har förmågan att förhöja alla andra upplevelser, som förstärker och fördjupar snarare än kommer och förklarar saker man inte förstod innan.
och jag vill förstås också ha salt i mitt liv, men pusselbitarna måste jag nog lägga själv.
och det är okej.
tror jag.
mer en sådan sak som känns förskräcklig när man ser med ögon färgade av omgivningen.
ögon fyllda av ett helt livs förväntningar.
då kommer naggande och krypande känslor av otillräcklighet. misslyckande. tragik. infecterar kroppen och huvudet. bygger äckliga bon. och jag finner mig plötsligt oälskbar bara för att monsieur lever med någon annan.